Inom kinesisk bildkonst finns det många traditioner att följa. Ett exempel är att en linje alltid måste avslutas uppåt.
Denna konstform är djupt förankrad i etik, religion, poesi. Bambu är traditionellt en symbol för kyskhet och samtidigt naturlig en övergång mellan måleri och kalligrafi. Bambuns olika delar liknar grunddragen för kalligrafisk skrift. Att måla bambu med tusch är därför ett sett att ta tillvara kalligrafins estetik och teknik och materialkännedom.
Bakgrunden till denna regeln om linjens uppåtsträvande är jag osäker på. Men tekniken gav en målning med mer vitalitet än de övriga målningarna jag gjorde med samma motiv, fast med oregelbunden penselföring.
Om man tänker efter så är det självklart. Bambun växer uppåt, så varför inte göra det samma med tuschstrecken?